Har blivit smällförkyld. Jäkla skit. Det började i torsdags men det bröt inte ut på några dagar men efter lördagens fjällvandring antar jag att det blev nog för kroppen och nu är jag som sagt riktigt förkyld. Tröök.

 

Ang fjällvandringen så åkte jag och Andreas till Norge med husbilen i lördags. Vi hade bestämt oss för att vandra upp och runt Båthusberget. En vandring på strax över en mil och 1200 meter över havet.

Det tar inte många meter in på norska sidan av gränsen innan naturen blir otroligt vacker (och vägarna märkbart sämre). Bergen tornar upp sig direkt och jag som är en sucker för naturfoto, främst fina vyer, hittade fina motiv överallt. När vi åkt en bit såg vi ett berg vi tyckte såg lagom ut och trodde det var Båthusberget, men nej. Berget som låg en bit längre fram, som var både för brant och högt för att vi trodde det var rätt, var Båthusberget. Så det var bara att hitta en parkering bland alla bilar som var där nere vid vägen sen började vi knata.

 

I början var det en ganska liten snirklig stig förbi några små sjöar, genom skog av fjällbjörk och mossa på spänger.

Efter ett tag började det luta uppåt men fortfarande ganska enkel vandring. Vi klev på och efter kanske 2 km började det bli riktigt brant uppför. Det blev lite små blåbärspauser men vi gick ändå på i bra tempo och tog oss uppåt, uppåt, uppåt. Vi gick förbi trädgränsen och fortsatte uppåt bland sten och mossa. Det var lite Sagan om ringen över det hela. Vandra på ett högt berg med otrolig utsikt där man såg huur långt som helst. Häftigt!

 

Vinden ökade ju högre vi kom och när vi till slut nådde plattån innan toppen blåste det rejält! Jag hade mitt pannband men det räckte inte så huvan åkte på över huvudet och den fick man dra åt hårt för att stänga ute vinden. På mitten av plattån fanns en liten sjö och så hade berget 4 toppar, om jag inte minns fel. Vi tog såklart den högsta och som lite extra spänning klättrade vi upp där det var absolut mest brant. Ingen av oss är vidare smart när det gäller att göra häftiga saker. Kanske jag lite mer än Andreas förstås =P Ändå var det jag som lyckades vricka foten och åka omkull när vi kommit hela vägen upp, med smörgås och allt i händerna. Haha, såg nog lite kul ut. Vi hittade lite lä bakom en klippa och fikade lite. Man blev dock snabbt kall efter att ha blivit varm på vägen upp så det var bara att klä på sig de medhavda kläderna och börja färden nedåt. Vi gick inte samma väg tillbaka utan hade hört att man kunde gå runt så vi valde en stig som såg välvandrad ut och fortsatte vår färd. Vi gick förbi en klippavsats som säkert var 100-150 m rakt ner, och jag överdriver inte. Galet högt och vi såg vandrare låååångt där nere som var så små att de knappt syntes. Det var lite knixigt att gå ner men hade vi tagit samma väg ner som vi gick upp så hade nog risken varit stor att man ramlat och inte fått stopp på sig innan man var nere vid sjöarna igen =)

Den vägen var med andra ord ännu brantare.

 

Innan vi kommit ner till trädgränsen vrickade jag foten igen för att bara några hundra meter senare vricka den andra om ramla omkull, igen. De två utländska vandrare vi just mött undrade nog vad tusan jag svor och domderade över där på marken. Irriterande att vricka fötterna när man inte satt dem fel. Det handlar om klena fotleder och inte klantighet, faktiskt.

 

Precis innan vi var tillbaka vid bilen igen valde Andreas en stig som såg ut som en genväg, vilket jag också tyckte. Det var det inte. Det visade sig att stigen vi skulle gått svängde åt ett håll medan vår "genväg" gick åt ett annat håll. När vi förstått det gick vi offroad och efter att ha stannat och tittat på jättefina, helt orädda fåglar och en hel invasion av vita fjärilar (coolt) så hittade vi stigen och slutligen husbilen igen.

 

Efter att precis ha kommit in i Sverige igen stannade vi på Storsätra Fjällhotell och åt en gudomlig trerätters. Det var västerbottenpaj, röding, fetaostsallad, pannacotta mm mm. Så himla gott och framförallt efter den "lilla" promenaden.

 

Vi sov i husbilen hos vänner i Idre och somnade helt ovaggade och sov gott med regnet smattrande på taket. Så mysigt! Vaknade helt utvilade på morgonen och åkte hemåt efter en fika.

 

Kan bekräfta ännu mer efter helgen att jag ällskar fjällen! Både att springa och vandra. För ca 10 år sedan var jag på fotokurs i Grövelsjön och det var nog då jag upptäckte hur mycket jag tycker om höga berg och djupa dalar. Det är rogivande. Sen älskar jag hur tålig min kropp är. Förutom att jag typ bryter benen då hehe. Menar att jag lätt orkar fjällvandra en mil utan att det påverkar mig alls. Lika var det på Fjällmaran i Sälen. Springa 2 mil i långsam takt var inga problem alls. Knät är ju som det är men annars var det liksom ingen grej. Har nog alla promenader med hästarna att tacka för det. När det gäller att springa fort är jag inte lika uthållig dock. Får jobba på det när jag blivit frisk igen.

 

Lite bilder från helgen som avslutning sen ska jag sova och kurera mig.