Grande köpte jag när han var 12 år. Han hade då gått på ridskolan 6-7 år och jag ville "rädda" honom därifrån. Han kunde vara riktigt fin att rida om man kunde rida och han blev en annan häst när man red ut honom, där till världens snällaste, pålitligaste häst med trevlig stam och bra storlek. Egentligen lite för tung men det var en för liten nackdel för att jag skulle bli tveksam till att köpa honom. Jag tjatade tills jag fick köpa honom och nu är det 11 år sedan snart. 

Eftersom Grande har lite småskavanker som pålagringar, hovbroskförbening, lättare ks så blev han mest skogsmulle efter ett par år. Vi hoppade lite 110 på tävling innan dess, red lag i div II osv men sen kände jag att jag inte ville riskera att han skulle gå sönder bara för att jag ville hoppa så han fick bli förtidspensionär och så köptes Helge in som min nya hopphäst. 

De flesta vet ju hans historia och i dagsläget får man vara glad att han går att rida öht med allt han varit med om så någon hopphäst blev han inte. Jag har släppt hoppningen helt eftersom att jag inte vill riskera Helges hälsa heller. Hellre hela och glada hästar än att jag måste hoppa, som sagt. Jag skulle aldrig sätta mitt eget nöje framför hästarnas välmående, det finns inte i min värld. Även om jag måste sluta med något jag tycker är otroligt roligt. 

 

Ibland undrar jag hur det hade varit att ha en "vanlig" häst igen som man kan träna hoppning och dressyr med på högre nivå. Som man inte behöver vara orolig över 24/7 osv, men så tänker jag att om och när jag köper häst igen så kommer det bli som en söndagspromenad i jämförelse. Det blir inte mycket mer utmaning och svårare än det är/har varit. 

Helge är svår i alla avseenden, både att rida (han är inte dum men svår att arbeta korrekt) och svår i psyket men jag har nog aldrig och kommer nog aldrig lära mig så mycket om hästar som av honom. Jag hade inte bytt ut honom mot allt i världen och har hellre en häst som är en utmaning än en "trist" maskin som bara gör. 

 

Jag är så glad att jag är så anpassningsbar och nöjd med att det är som det är. Hade jag haft råd och tid hade jag kanske köpt en till häst men det har jag inte och det är okej. Då kanske mitt gamla tävlingssug hade vaknat igen, men nu, alltså jag längtar inte efter tävlingsbanan, jag känner inget behov av det alls, inget behov att visa upp oss eller tävla bara för att "alla" andra gör det. 

 

De framsteg vi gör är det måhända bara jag som märker men det är ju det som räknas. Det är det enda som betyder något är att JAG vet att jag gör rätt och att det jag gör driver oss framåt. Mot VÅRA mål, ingen annans. 

Mina mål är inte någon höjd på en hoppbana eller procent på en dressyrbana, även om jag kan ha en häst som är precis lika välriden och vältränad som en tävlingshäst. Vi är på väg dit nu och det känns så. jäkla. kul!

 

Min plan är att börja träna för dressyrtränare igen. Nu har vi tränat själva ganska länge och jag börjar få honom kvick, avslappnad och riktigt ridbar nu. Nu är vi redo igen.