Men när jag tänker efter är jag långt ifrån fattig, jag har bara prioriterat mitt allra största intresse före allt annat. Jag lägger varje krona jag har på hästarna. På deras mat, skoning var sjätte vecka, försäkring, tillskott, kiropraktik, utrustning, veterinärer osv. På något sätt måste jag tänka att jag visst har pengar, jag har ju valt själv att ha hästar och det skulle jag aldrig byta bort. Då hoppar jag hellre över det andra, även om en utlandsresa då och då hade varit uppskattat. Att ha en häst är ju ingenting, då hade jag haft mycket pengar över, men när det är två blir det genast dyrare, såklart. 

Jag vill ge mina hästar allt de kan tänkas behöva för att må bra, även om det innebär att jag inte kan göra så mycket annat den månaden.

Jag ska försöka sluta tänka på att jag aldrig har pengar och bara glädjas åt att jag faktiskt har en bra bil (med 2.5 liters v6:a, klart den är dyr liksom), två (!) egna hästar, bra sadlar, kvalitativa träns, täcken, skydd etc, en fräsch och fin boogie-transport som är extra bred, en helt okej lägenhet, alla kläder och skor jag kan tänkas behöva och mer därtill. Usch, jag känner mig bortskämd när jag har så mycket men ändå känner mig fattig.