Det är något jag gör varje ridpass. Jobbar med det som är utanför hästens "comfortzone", hästens motsatser. Inte hela tiden och inte på ett svårt sätt utan korta perioder med att få hästen att ge det lilla extra och sedan låta den pusta lite innan vi är på´t igen. 

 

Helge har stort steg i alla gångarter och han är ganska långsam i sitt rörelsemönster, även lite framtung. Det betyder att jag måste jobba med att han ska bli kvickare, lite mer uppåt än framåt och arbeta med att flytta vikten bakåt. Halvhalter, övergångar, halvhalter, övergång, halvhalter, övergångar. Det är något jag gör varje dag och det blir bättre hela tiden. MEN sånt här tar tid, och det får det göra. 

 

Man kan inte jämföra Helge med någon annan häst. Han har sin egen historia och det är den jag bryr mig om. För mig kvittar det om folk kommit sju resor längre än oss, det är vår resa som räknas, vår glädje och vår utveckling jag bryr mig om. Sen får andra gärna rida svåra klasser på yngre hästar, det bekommer mig exakt ingenting. Helge har kommit längre än vad alla dressyrtävlingar nånsin kommer betyda för mig. Den ytligheten har inte jag. Jag vet hur det är att kämpa för sin häst och han är värd det, alla gånger. Jag är så glad att jag är NÖJD med att vara på den nivå vi är. Jag behöver inget mer. Det är bara kärleken till hästarna som driver mig, ingen tävlingsbana eller procent på ett papper kan ta det ifrån mig.