Om ni tittar på bilden i inlägget under så förstår ni att jag är en ganska pessimistisk person. Jag tänker ofta det värsta när det gäller många saker. Folk säger då till mig att "tänk positivt så slipper du vara orolig i onödan" medan jag istället tänker på det värsta som kan hända så blir jag glad när det inte händer istället. Jobbigt, - ja men det är lite så jag funkar bara. 

Det har varit lika med hästarna. Jag är alltid beredd på det värsta och hoppas såklart på det bästa i alla lägen MEN nu när Helge ska få IRAP så känner jag med lite FÖR hoppfull. Jag är liksom redan på andra sidan. Planerar hur jag ska rida igång honom, hur jag ska lägga upp hans träning, att jag vill åka till Sigrid och träna osv. Det känns både bra och dåligt. Det är skönt att släppa de negativa tankarna men jag är livrädd för att bli otroligt besikven om det inte skulle gå vägen. Ska fortsätta vara hoppfull men försöka tona ner det lite. Förbereda mig för ett misslyckande men kämpa för att det ska lyckas, med det lilla jag kan göra ang rehab och så.