Jämmer och elände.

Bedrövelse och dra ända åt helvete vad dyrt det är att ha häst. Nu kommer jag deppa över den här förbannade räkningen några dagar tills jag kommer på något fantastiskt som gör att jag kan betala den utan problem, och mer därtill. Troligt? Nej. Inte ett dugg.
Jag är vansinnigt tacksam att mina föräldrar hjälper mig, fast de inte ska behöva hjälpa någon som snart fyller 30 (fast snart 29). Pinsamt är det, men jag försöker iaf själv. Varje gång.
Hästarna är ju som mina barn, man vill göra precis allt för att de ska må bra. Tycker faktiskt det räcker för min del nu. Jag vill inte ens veta hur mycket pengar jag och mina föräldrar lagt på hästarna i veterinär- och andra tråkiga kostnader.
Det suger och nu känner jag mig ledsen och hopplös.
God natt/ Positiva klubben.


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0