Någon som hört talas om en häst som fått hovledsinflammation/kotledinflammation etc där den blivit behandlad med kortison och hyaluron 2-3 kanske 4 ggr som döms den ut och avlivas? Jag har hört sånna historier flertalet gånger, TYVÄRR. Ägare som liksom inte tar det steget längre, ägare som ger upp så himla lätt, som inte tycker att ens häst liv är värt mer än att man själv ska kunna tävla t ex. JAG förstår absolut inte det tänket öht. Att man liksom "leker" med ett liv på det där viset. Att man ens har mage att inte göra ALLT i sin makt för att hästen ska kunna fortsätta må bra. Herregud de gånger jag räddat livet på Helge kan jag snart inte räkna på en hand längre. För mig är det inget konstigt. Han har livsglädjen. Hade han inte haft det hade jag såklart tänkt annorlunda men han HAR det. Han är pigg, glad och busig (uppenbarligen eftersom han lyckades få Grande att slänga av mig idag haha).

 

För MIG går en utredningsfas till ungefär såhär. Man åker till klinik (distriktsveterinärer använder jag bara vid vaccin och kolik) och får ett utlåtande, kanske behandlas hästen och så åker man hem och vilar eller vilka förhållningsregler man nu fått. Blir inte hästen bra åker man tillbaka och behandlar förmodligen igen. Har man inte fått önskat resultat efter två behandlingar bör man ta sig en tankeställare att man kanske måste göra något annat. Låta hästen vila helt flera månader? Åka till en annan klinik för att få en second opinion eller som jag, ta det ett steg längre och verkligen gå till botten med vad problemet är, en magnetröntgen. Det är en kostsam historia som tar en hel dag och en magnetröntgen-"apparat" är inget närmsta ATG-klinik har. 

 

Vi åkte till Ultuna med Helge och efter två hela dagar på kliniken och några dagar hemma fick jag veta exakt vad som var fel och hur vi skulle gå vidare. Här hade jag som hästägare tagit mitt ansvar och läst och luskat om fler alternativ. IRAP var ett alternativ. Ett alternativ som inte veterinärer på de stora djursjukhusen förespråkar så mycket eftersom det är så pass nytt. Man måste liksom kunna lite själv, och kan man inte får man lära sig. Leta, ta reda på, fråga, läs, GÖR! Jag ringde och frågade två veterinärer här hemma i Dalarna, oberoende av varandra samt pratade med veterinärer på Ultuna och alla tyckte IRAP vad en bra idé (de nämnde det inte innan jag frågade om det). IRAP var också det enda som hjälpte.

 

Jag hade säkert kunnat få Helge utdömd när inte kortisonet och tuppkammen hjälpte men för mig är det helt otänkbart. Jag skulle aldrig nånsin låta mitt eget "tävlingshets" gå före och svika någon av mina älskade hästar. De betyder mer för mig än så. Skulle det bli så att det bara funkar att rida ut i skogen rakt fram hade jag anpassat mig, hade jag inte kunnat rida alls hade jag anpassat mig. Det hade varit jättetråkigt men jag tycker inte man har rätt att bestämma så över någon liv. Kan hästen leva ett gott liv där den får vara ute med sina kompisar. kanske gå på lösdrift, bli tricktränad, ut och gås med, vad vet jag, då tycker jag den förtjänar att du erbjuder den det. Att dömma ut hästar efter två behandlingar och vila i 2 månader då är man enligt mig inte en riktig hästmänniska. Då är man bara ute efter det roliga, man tar inte sitt ansvar. Pengafrågan är också ett stort aber i det hela. Avlivar man inte sin "sjuka" häst som kanske kan bli bra igen med tiden så har man inte råd med en ny. För mig är det inget tvivel på att man då tar paus i sin ev satsning (är man tillräckligt duktig kan man satsa ändå men på andras hästar och är man inte så duktig spelar det knappast någon roll om man pausar). 

 

En död häst lider inte (ett allmänt uttryck lata hästägare brukar dra till med), nej det är förstås sant. Men det gör inte en död människa heller. Skulle du döda din bror eller annan släkting bara för att denne inte håller för elitidrott eller kanske bara kan ta lugna promenader men ändå leva ett lyckligt liv? Svarar du nej på sistnämnda fråga borde du kanske fråga dig själv varför du tycker att en hästs liv inte är värt att kämpa för. 6 månader är inte att kämpa. Välkommen tillbaka när du försökt ALLT, kanske i flera års tid. Flera olika veterinärer och kliniker, olika metoder, kanske även alternativa metoder, osv, osv, osv. 

 

Jag blir äcklad av människor som bara ser en tävlingsmaskin i sin häst. Det är vidrigt. Tycker man att det är så otroligt viktigt att tävla tycker jag man söker anställning hos ett rent tävlingsstall där man inte gör annat än rider och hästägarna bestämmer själva vad de gör med sina hästar. 

 

Jag vet att jag kommit MYCKET längre i min ridning om jag gjort annorlunda val i mitt hästliv men jag väljer att inte svika mina bästa vänner utan att hjälpa dem istället. 

 

Men det är MIN åsikt, man gör som man vill men min respekt får man bara om man förtjänar den, och det gör man inte om man inte kämpar och INTE ger upp innan man verkligen nått vägs ände. För mig är det ett ansvar man tar på sig när man köper sin häst. Som att skaffa barn, det är ett omhändertagande av någon annan än sig själv under, förhoppningsvis, en väldigt lång tid. 

 

Köp en käpphäst och ett schackbräde om du är för lat för att kämpa ;)