Deppig.

Jag känner mig sällan helt lycklig. Det är alltid något som gnager i mitt huvud.
Undra om jag ska säga upp mig, sälja allt jag äger, resa genom USA helt själv. Förändra livet radikalt. 
Vet dock inte om man blir lycklig av det heller. Jag vill vara lycklig av det lilla. Nöjd med livet. Måste man vara HELT lycklig? Är någon det?
 
 
Tror Kristian Gidlund varit överlycklig om han fått göra ett misslyckat matteprov som jag gjort idag, ett dåligt ridpass, haft en bil som krånglar, kunna gå, stå, springa, ramla, skratta, gråta.
Känner mig otacksam. Ett otacksamt pucko som inte kan räkna matte. Ett otacksamt pucko som aldrig kommer lyckas göra något med sitt liv. 
Så känns det. 28 år och "ingenting".
Stackers mig. Hatar att "tycka synd om mig själv" men va fan kan inte jag få vara glad och avslappnad för? Inte bara korta stunder utan överlag. Mer glad än inte.
Höstdepp? Höstdepp som pågått länge isf. 
Rycker upp mig, och ramlar ner igen, varje gång. Tröttsamt. Jag har inte det där i mig, att vara glad, sprallig och fnittrig 24/7. Tyvärr inte... Vet inte varför. 
Jag vill så mycket. Vill ha så mycket men det är så långt bort. Inte inom räckhåll. Kanske inte någonsin.
 
 
Har gjort matteprov idag. Behöver väl inte beskriva närmare hur det gick. Jag gick därifrån med gråten i halsen. Drömmar om framtiden som krossas, om och om igen. Det funkar liksom inte. Det fastnar inte. JAG. BLIR. GALEN.
Jag får inte bli galen idag. Det finns viktigare saker i livet. 
Kristian Gidlund gick bort igår som alla vet vid det här laget. Vet inte hur många som länkat olika saker ang honom på facebook och andra ställen idag. Ska jag vara ärlig har jag inte hört hans sommarprat. Jag mår så dåligt över sjukdommar, misär och dåliga nyheter. Ibland är det skönt att bara blunda och låtsas som ingenting. Dock har jag förstått att hela Sverige avgudar honom. Hans texter, hans ord.
Han var klok, den där Kristian och idag får man inte klaga på dåliga matteprov eller andra världsliga problem.
MEN man får inte glömma att det finns andra människor där ute som gått igenom samma öde. Andra familjer, mammor, papppor, syskon, barn, som förlorat en familjemedlem, som inte är känd hos den stora massan. Det är lika synd om dem och lika jävligt för deras anhöriga....
R.I.P. Kristian Gidlund, och ni andra.
 
 
Mina lyckopiller.
 
 
 
 
 
 
Om vi ska frångå emo-snacket så kan jag berätta att jag gått med hästarna på asfalt en timme idag. Eller gått med Helge så red Elin Grande, hon gjorde det bra! 
Var på massage på jobbet idag och fick veta att jag har en sned ryggkota. Därför har jag beställt tid hos en naprapat, vilket jag är livrädd för. Har aldrig varit hos någon förut så det blir spännande men mest läskigt. Bra om hon kan fixa till den dock. 
 
Mailade förresten Nina ang gårdagens träning. Hon hade fått åka med en sjuk häst akut till veterinär så hon är förlåten =)
 
Nu blev det ett sånt där personligt inlägg igen. Kanske ska börja skriva ner mina tankar i ett block istället och elda upp när jag skrivit klart.
Jag gillar ju själv inte att läsa om tråkigheter och folk som tycker synd om sig själva =) 
 
 
Imorgon vet jag inte vad jag ska göra.
Jobba, rida Grande, Helge vilar, kanske öppna matteboken, kanske inte.  
 


Kommentarer
bella

Hej! Måste bara fråga, vad är det för stam på din Helge? Han är nämligen en KOPIA av min förra häst, både till utseende och till sättet haha! Min kallades dessutom också för Helge, för han Såg lite ut som en älg när han var liten :)

2013-09-19 @ 00:33:36
L a m i a s . s e

Sv: Tack! Måste bara inse själv att jag faktiskt är ganska ung, haha...

Och du, hoppas du mår bättre snart! Kram

2013-09-19 @ 20:32:22
URL: http://lamias.se


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0