Nu har det snart gått nio månader sedan våran älskade Lufs lämnade oss. Det känns helt sjukt. Det är så lång tid.

Det känns som det var igår vi var på veterinärstationen och han somnade in i mina armar. Fy fan det var nog det jobbigaste jag varit med om. Helges operation var också jobbig men då hade man iaf en gnutta hopp, med Lufsen var det liksom de sista sekunderna nångonsin vi hade tillsammans. Att aldrig mer få hålla om honom, få mötas av honom när man kom hem till mamma och pappa, alla dessa minnen......Jag kommer aldrig, aldrig glömma honom. 14 år fick vi tillsammans. Mina tonår, gymnasietid.....

Jag vill ha tillbaka honom så mycket så det går inte att beskriva.

 

Tänker alltid på honom när jag hör den här låten.