Satt och läste i en gammal Ridsport Special igår om toppryttarna som fått gå den hårda vägen. Bla, RGB, Ludger Beerbaum, Franke och många fler.

Flertalet av dem har växt upp på sina föräldrars bondgård, hjälpt till där, fått låna nån ponny, ridit andras, ridit unghästar på dagarna, bärgat hö på nätterna, flätat hästar på tävling för att få ihop pengar till sin egen start, mockat, mockat och mockat för att till slut få rida nån häst och besvisat hur duktig/orädd man var så man fick fortsätta rida och till slut fick sponsorer och hästägare till hjälp att komma så långt som de gjort idag.
Många jobbar fortfarande 7 dagar i veckan året om.

Ridsport är inte så snobbigt som många tror. Visst brukar ryttarna få en ordninggjord häst att bara hoppa upp och rida men åren innan de tävlat på topp har iaf de flesta fått kämpa och ta i och göra "skitjobbet" också.

Att vara rik räcker inte långt i hästvärlden, iaf inte ända fram. Även om man köper en 160 häst men inte har känslan, erfarenheten och kunskapen att rida sånna klasser så funkar det inte. Hästen skulle förmodligen tröttna ur när man lagt den fel tillräckligt många gånger eller inte kan rida den i balans en hel stor bana.

Nä det bästa man kan göra för att komma nån vart är att rida allt man orkar, alla hästar man kan, träna för bra tränare, anta utmaningar, vara beredd på att kämpa för sin sak och aldrig ge upp.