Forts. Men de trodde inte att han ville komma utan sitt kirurgteam. Jag ville att de ska fråga iaf och de skulle höra av sig när de fått svar från england. Resan hem var inte rolig. Tårarna rann nog hela vägen hem och jag trodde det var helt kört. Dock ramlade det ner ett kuvert i brevlådan några dagar senare. Han ville operera! Det var även bifogat två papper med risker, siffror, statistik och hur många procent som blivit återställda. Jag la inte så stor vikt vid de utan var så glad att Helge skulle få en chans att leva. Redan två veckor senare rullade vi in i Uppsala igen. Att lämna Helge där, utan att veta om jag morgon skulle få se honom igen (vissa hästar överlevde inte ens operationen), var något av det svåraste jag gjort. Vet inte hur många gånger jag satte mig i bilen men sprang tillbaka och sa hejdå till honom igen. Dagen därpå ringde de från Ultuna och berättade att de gjort en myelografi (sprutat kontrastvätska i ryggmärgen) och att felet satt på ett ställe där det skulle gå att operera. Han skulle nu förberedas och svältas sedan bli opererad 3 dagar därpå. Dagen han blev opererad var jag helt hyper. Nervös och puls i 200 hela dagen. Tillslut ringde de och berättade att operationen gått bra och det hade gått bra när han rest sig i uppvaksboxen. Nästa dag åkte jag och Anna till Uppsala för att hälsa på. Jag fick en chock när jag såg honom. Han stod i en box med tidningspapper, han hade en kanyl i halsen med en slang som gick upp i taket där det hängde 4 påsar med olika vätskor i och Helge bara stod och skakade. Vad Fan har jag gjort, var min första tanke. När jag gick in till honom följde han mig vart jag än gick. Han stod kvar på Ultuna 3 veckor och jag hälsade på honom minst en gång i veckan. Vi fick ta hem honom när han klarade att äta hö och inte behövde lika mycket smärtstillande längre. Nu väntade 6 månaders boxvila med 2*3 minuters promenad varje dag. Forts