Att köpa och sälja häst.

Båda gångerna jag köpt häst har jag varit lyckligt ovetande, eller kanske dumt naiv, att inte ens tänka tanken på att man skulle kunna bli lurad. Det har inte funnits i min värld att hästen kanske inte är det den utges för att vara. Dock vet jag numer att det finns så mycket skit i hästvärlden så det är helt otroligt!

Hästar får smärtstillande, pleggas, får konstiga behandlingar som gör att hästen ser okej ut en period men sedan går sönder, man säger att hästen är snäll och mår bra fast den inte gör det osv.

När jag köpte Grande kände jag ju honom sen innan och visste att han inte var helt hundra i benen. Han gick genom veterinärbesiktningen utan problem och jag köpte honom. Visst har han haft lite problem sen dess men inget oväntat eller "dolt fel"

Helge hade jag ingen aning om nånting när jag köpte. Han var dock exportröntgad föregående år. Han fick ju ett väldigt stort "dolt fel" eller "framtida fel" men jag tänkte aldrig tanken att försöka låta köpet gå tillbaka eller något i den stilen. Jag vet inte något om hans situation innan jag köpte honom och jag tänker inte på det heller. Ingen idé att älta något och jag ångrar inte att det blev han jag köpte.

För mig är det otänkbart att säga något annat än sanningen om hästen om man ska sälja. Vill man att den nya ägaren ska bli missnöjd med hästen? Kanske sälja den vidare och den blir en vandringspokal som bara mår dåligt.

Man vill väl att både nya ägare och hästen ska få det bra och vara nöjda?

Tyvärr är pengar en oerhört stor del i den här branschen, ibland större än hästens välbefinnande.

Man har ju även hört skräckhistorier om försäkringsbedrägerier där folk gör vidriga saker mot djuren!

Säljarna kan ibland vara riktiga rötägg men även köpare kan vara lika goda kålsupare.

Det lovas guld och gröna skogar hej vilt sen får man se/höra att hästen magrat ur, blir dålig behandlad, inte omhändertagen alls etc.

Att få ha hästen på prov tycker jag inte är någon dum idé alls. Varken för köpare eller säljare. Båda parter borde ju vilja veta att hästen kommer till rätt nya hem där den älskas av sin ägare och är vad denne förväntat sig.

Rätt köpare kan ju dock inte vara lätt att hitta? Hur vet man vad som är rätt? Jag har aldrig sålt någon häst och jag skulle aldrig sälja någon av mina hästar heller. Egentligen är det både för dyrt och för mycket jobb för mig att ha två hästar men jag väljer hellre det än att sälja någon av dem. Jag skulle gå och oroa mig dygnet runt för hur de hade det, eller åka och hälsa på dem 5 ggr veckan, typ. Nu vet jag ju att det finns hästfolk som skulle ta hand om mina hästar minst lika bra som jag men man kan ju aldrig vara säker om det är en sån de hamnar hos. Jag vet inte ens om jag skulle våga lämna ut dem på foder.

Jag försökte lämna Grande på foder fast ha kvar honom hemma i stallet för ungefär ett år sedan.

Jag satte ut en annons och en tjej fick komma och kolla samt provrida. Hon verkade gullig och duktig, hade egen ponny hemma som hon vuxit ur och red helt okej, liksom nog för att motionera och rida lättare dressyr.

Vi pratade om vad som skulle göras. Mocka, packa hö, göra ordning mat, byta vatten och motionera honom. Dessutom bestämde vi var hon skulle betala, vilket var några hundringar mindre än han kostar per månad och inte heller försäkringen. Vi var helt överens och skrev inget kontrakt. Det kändes onödigt men dumt nu i efterhand.

Till en början gick det bra. Hon kom varje dag, mockade och red, ofta med mig och Helge. Vi åkte och tränade dressyr tillsammans med hästarna och allt verkade bra.

En dag kunde hon helt plötsligt inte betala mer än hälften av vad vi kommit överens om. Okej, tänkte jag, det skulle bara vara tills hon fått jobb (det var på gång) och sen kunde hon betala som vanligt igen. Det var i den vevan hon började rida mer sällan, inte mer än två gånger i veckan och jag fick börja mocka om boxen till Grande då hon var otroligt slarvig och han hade fått mugg. Jag skrev ett sms till henne ang detta och sa att hon måste vara mer noggrann och göra saker ordentligt. "Ja då!", det lovade hon absolut! Dagen efter fick jag ett sms där det stod att hon fick lov att sluta vara fodervärd med omedelbar verkan. Hon hade både det ena och andra problemet, skulle flytta och hejsan hoppsan. Hon betalade (tillslut) för de sista veckorna hon haft honom och har inte hört av henne sedan dess. Och det vill jag inte heller. Dock vet jag att hon inte flyttat, varit medryttare på en annan häst som hon också slutat med och nu ännu en. Hoppas ägaren till den hästen slipper bli lika besviken. 

Hur som helst. Slutligen kan man väl säga så finns det både lömska och underbart bra hästfolk men jag, som är pessimist när det gäller sånt här, tar nuförtiden det säkra före det osäkra och tar hand om mina hästar själv. 

Är hästen lika underbar som ägaren säger?

ja jag kör även på samma metoder, dom får helt enkelt lära sig. jag tycker inte att man är elak utan att det är för hästens bästa och säkerhet. ska dom bli tävlingsindivider mår dom ju bäst av att vara förberedda på att klara av att stå själv, vänta och så vidare.



jag försökte vara så ärlig som möjligt när jag sålde min ponny. men jag försökte även att lämna utrymme för dom att bilda sig en egen uppfattning, bara för att det funkar bra för mig att göra på ett visst vis med ponnyn så kanske det inte funkar för dom osv.

det viktigaste för mig var att se att ponny och ryttare funkade tillsammans och att de verka bry sig mycket om den. jag nekade en del för jag kände att dom såg ponnyn som nån statuspryl. det lyste även igenom hos dom som trodde att man kunde köpa en färdig ponny att ut och flascha på tävlingsbanorna med. jag ville att den som köpte henne förstod att det ligger hårt slit bakom framgång.

jag valde att inte låna ut henne på prov innan köp därför att jag kände att många kanske tog massa ponnier på prov för att dom inte visste vad dom sökte. jag ville inte att hon skulle vandra runt, och man får tillbaka en sönder-riden ponny eller skadad. däremot, när jag hittat en köpare jag kände kunde vara rätt erbjöd jag mig att komma med ponnyn och dom fick prova henne på träning hemma med sin tränare.



angående kontrakt,jag och elin har skrivit kontrakt nu när hon har agnes på foder även fast vi är vänner, eller ska kanske skriva just för att vi är vänner och rädda om vänskapen. vi vill köra med raka rör och jag tror de är bra för båda parter med ett kontrakt där man tillsammans kommit överens om vilkoren och är nöjda med dom. sen om nån missköter sig är de ju skit tråkigt, finns inte så mycket man kan göra då än att säga upp kontraktet.men man har ändå lite mer trygghet med kontrakt och framför allt kan ingen komma med efterkonstruktioner om vad man kommit överens om. väldigt dåligt med folk som inte tar ansvar för något man tagit åt sig.förstår att du inte vågar prova igen,de skulle nog inte jag heller. jag skulle nog inte heller våga låna ut på foder till någon jag inte känner.

det är så himla trist att man inte kan lita på folk :( både vad det gäller köpa o sälja.



Jag får ont i magen bara jag tänker på det. Hoppas jag aldrig kommer tvingas sälja ngn av mina o att de får långa friska liv så jag slipper fundera på nya hästar...