Några tankar om att andra personer än mig ibland rider mina hästar. Jag har ju två medryttare på min äldre häst Grande och en dressyrryttare och en hoppryttare på Helge, min 6 åring. Om vi börjar med Grande så har jag medryttare till honom för att jag inte har den tid jag skulle vilja för honom. Han är 17 år och behöver röra på sig ofta och nu har jag äntligen hittat 2 tjejer som funkar perfekt. De rider mjukt, fint och är väldigt lugna och stressar honom inte. Att de dessutom är noggranna, ansvarsfulla och väldigt trevliga gör ju inte saken sämre. Han mår inte dåligt av att flera rider honom. Han är van sedan ridskoletiden och bryr sig inte vem som rider så länge man inte drar honom i munnen eller är dum på något annat sätt. Jag är jätteglad för mina medryttare och tycker det är toppen att få lite avlastning samtidigt som både de som rider och Grande tycker det är kul att komma ut. En jättebra lösning helt enkelt. Helge då. Han har ju som de flesta vet genomgått en gigantisk operation i halskotpelaren och varit konvalicent i ca 2 år. Jag är otroligt försiktig om denna häst och behandlar honom som glas. Dock kan nog ingen klandra mig för det efter allt vi gått igenom. Det är ett flertal personer som velat rida honom men jag släpper självklart inte upp vem som helst. I dressyren är det Jessica Lindgren som hjälper mig. Helge behöver ju mycket dressyr för att stärka sig och jag rider dressyr hemma och även i skogen nästan varje gång jag rider där men för hjälp på traven så rider Jessica honom ca 1 gång i veckan också. Det är jättebra att en duktigare dressyrryttare kan känna av hur han känns, vad jag ska träna på hemma, bolla idéer osv. Dessutom rider hon honom bättre och därav stärks han, blir mjukare och utvecklas fortare. Jag ska absolut börja träna för tränare själv också i sinom tid för den som undrar. Jag är iaf jätteglad över samarbetet med Jessica! Forts nästa inlägg.