Har ganska mycket roligt att se fram emot just nu men jag känner mig ändå inte glad. Inte alls faktiskt. Nästan deprimerad. Icke att förringa de som är deppade på riktigt, men jag känner mig iaf väldigt nere. 

 

Mitt största och egentligen enda intresse håller på att rinna mig ur händerna. Helge känns inte bra och Grande är 22 år gammal. Jag kommer ingen vart och det gör förvisso inte så mycket, men jag vill att hästarna iaf ska få må bra. Helge gör inte riktigt det nu och jag kan inte sätta fingret på vad det är. Han är halt igen bak och vi har tid bokad i Borlänge nästa vecka men det känns som om det finns något mer förutom hältan. Han gör vissa saker som får mig att fundera på hur han mår inuti. Liksom i ryggen osv. Halskotpelaren kanske. Svårt att veta men något är det, min magkänsla säger mig det iaf. Den har ofta rätt, tyvärr. Jag känner ju min häst otroligt väl, jag SER honom och kan läsa honom hur enkelt som helst. Mitt och Helges band är starkare än det mesta och jag ser direkt på honom hur han mår. Jag tror inte han går och lider men NÅGOT stör honom. Hoppas Nino kan hjälpa mig att förstå vad det är. En ryggröntgen vore kanske ingen dum idé. 

 

Det här gör mig iaf otroligt ledsen. Jag har kämpat med Helge i 7 år nu, sedan han var 4 år har hans väg kantats av skador och jag tycker SÅ SYND om honom. Älskade, älskade, älskade häst. Om han bara fick må HELT bra nån gång. Bara vara lycklig. Det skulle göra mig lycklig också. Mina hästars mående påverkar mig extremt mycket och mår de dåligt gör jag det också.

 

Ja, ja. Så är det iaf.