Forts förra inlägget. Fick alltså en tid till universitetsdjursjukhuset i Uppsala. Det var kö så vi fick tid i februari och Helge fick bara gå i hagen till dess. Jag kommer ihåg den där dagen vi kom till Ultuna första gången som det var igår. SLU är helt sjuk stort och bara själva hästdelen är mycket större än allt jag sett i klinikväg. Vi lämnade av Helge, skrev på papper och åkte och sov. Morgonen kom och Helge började undersökas. Karin Holm heter veterinären som först kollade honom. Hon sa direkt att han inte rörde sig normalt och att något var riktigt fel med honom. Det bokades tid på röntgen och Helge fick lugnande. De tog massa bilder på halskotpelaren där Karin trodde att felet satt. Sen var det lång tids väntan.. Jag var så nervös att jag inte kunde sitta still utan bara gick av och an hela tiden. Till slut kom Karin ut och berättade att det såg komplicerat ut och att 3 veterinärer till skulle titta på bilderna. Efter 3 timmar(!) fick vi ett definitivt svar. Två kotor i Helges halskotpelare låg på varandra i stället för längs med. Det gjorde att ryggmärgen, som ska ligga i en rak linje ovanför kotorna, blev klämd och nervsignalerna hade svårt att ta sig förbi. Detta resulterade i att Helge hade dålig balans, svårt att kontrollera benen och det andra jag uppmärksammat hemma. Även en neurologspecialist kollade på Helge och hon var också helt inne på Karins bana. När jag frågade vad man ska göra åt det så sa de att det finns inget att göra tyvärr. Hästarna blir sämre och sämre och till slut blir de så dåliga att de börjar ramla omkull. Där och då rasade hela min värld. Skulle Helge inte ens bli 4 år? Skulle han hem och gå i hagen ett halvår sen avlivas? Jag frågade igen om det inte fanns något överhuvudtaget som gick att göra. De berättade att det fanns en veterinär i england som gjort en del lyckade operationer på sånna här "wobbler/slinger" hästar. Forts