All these lines across my face...
...tells me the story of who I am. Djupt va. Fast mest en bra låttext. Den här perioden på året tycker jag är lite jobbig. Det är mörkt, grått, ruggigt, halt, tråkigt. Inget kul händer liksom i november. En riktig hoppas-tiden-går-fort-månad. Att vara lite smådeppig hör nästan till utan att egentligen veta varför. Jag har det lika bra nu som andra delar av året. Jag har en underbar familj och släkt, en fantastisk pojkvän med familj, mina älskade två hästar, fina vänner, ett bra jobb, en jättebra bil, en trivsam lägenhet, har hästarna uppstallade i ett supertrevligt stall, en egen hästtransport, bra kollegor, har börjat plugga, är inte osams med någon alls och jag tjänar ganska bra med pengar (som förvisso alltid tar slut men ändå). Vad har jag att deppa över? Jag vet ärligt talat inte, men den här tiden nu innan advent och jul suger rentav! Blir man så påverkad av ljuset som folk säger? Vilken svaghet isf. Faktum är att en utlandsresa är i planeringsstadiet och kommer ev ske i vår vilket skulle vara alldeles, alldeles...jag vet inte. Mitt kontrollbehov skulle förmodligen gå på högvarv och explodera över en sån grej men det kanske är dags att lära sig att släppa lite på kontrollen. Den ställer till med mycket. Tänk att kunna ligga på en vit sandstrand och BARA slappna av. Vilken dröm. 
Kommentarer
Trackback
