AJJEEEE!

Achtung, achtung! Tyck-synd-om-mig-inlägg upcoming.

 

Imorse när jag i sedvanlig ordning studsade upp ur sängen när klockans underbara helvetessignal ringde var allt frid och fröjd. Jag var visserligen vansinnigt trött men det är mer regel än undantag och det är inte mkt att göra åt atm. 

Tog ut alla hästar utom Helge som jag istället gjorde ordning för ridning. Hoppade upp, red iväg över vägen, uppför backen och när jag skulle sätta mig efter backen gjorde det så sjukt ont i svanskotan! Kunde inte sitta utan fick typ "hänga" på knäna om ni fattar. Gjorde halt och lyckades tillslut sätta mig normalt. Tänkte att "allt ont blir bättre när man rört igång sig lite" (okej inte allt men typ) och red vidare. Skritt gick bra men trav gick inte alls. Jag ramlade nästan av framåt och fick lov att skritta igen. Testade galoppera lite men det gick inte spec bra det heller. 

 

Har haft skitsvårt att sitta hela dagen och plocka upp något från golvet är i stortsett omöjligt. Helge var lugn och fin iaf så det var ju positivt. 

Vet inte vad jag har lyckats med? Har gjort illa svanskotan ganska rejält för skitlängesen, kanske 10-15 år och känner av det ibland men inte så här. Stackers miiiiiiig. Jag som ska hoppa med Helge imorgon och sen dansa i Malung på kvällen. Hoppas verkligen jag kan det. Kan jag inte rida har jag redan anlitat en mkt värdig standin =)

 

På sista tiden har jag varit i Bollnäs en sväng, varit i Malung, ridit, gått långa och korta promenader, ätit god mat, shoppat (bara pyttelite på tokrea, my kind of shopping!) osv. 

Halva semester har gått och det känns förstås helt förjävligt för vi har en riktigt jobbig höst framför oss på jobbet. Folk som slutat, folk som blivit varslade, maskiner ska flyttas, övertid, övertid, övertid. Fast då tjänar man ju iofs mkt pengar. Fick en väldigt bra lön den här månaden igen. Det behövs med allt hö som ska betalas plus en fet veterinärräkning. 

 

Så. Summasumarum. Tyck synd om mig. Eller inte. 

 

Nu ska jag läsa Sophie Kinsella. Hon skriver roligt.