Jag är paraniod. Och det är inget skämt. Jag är verkligen paraniod. Jag tänker ALLTID det värsta i olika situationer.

Om någon inte svarar i telefonen, om någon inte är hemma, om någon ringer, om någon ska ut och åka bil, flyg, etc, om någon inte hör av sig vid den tidpunkt den sagt osv. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet. Det tär ganska mycket på mig. Även om det är mitt eget dumma påhitt. Varför gå och oroa sig i onödan? Vet inte varför, jag vet bara att jag gör det.

 

Jag har en otrolig separationsångest (jag kan typ tycka synd om bilen som får stå själv hemma om vi är borta, på den nivån är det) (När vi reste till Göteborg när jag var 15 och var borta en vecka storgrinade jag över att vara borta från Herman, en ponny jag red tex).

Jag hade en av mina absolut värsta dagar i livet för ungefär ett år sedan när vi fick låta våran älskade hund Lufsen somna in. En dag jag trodde att jag aldrig skulle klara av. Jag gråter varje gång jag tänker på honom nästan och jag hade gjort vad som helst för att få honom tillbaka. Och så var jag på min första begravning i år, för min fina morfar. Tanken att aldrig träffa honom igen gjorde mig så otroligt ledsen, även om han var väldigt sjuk.

Jag vill inte vara utan de jag älskar! Det vill väl ingen men jag vill det inte till den milda grad att jag blir knäpp. Dessa negativa, hemska tankar som far runt i skallen varje dag... Tänk om jag kunde vända på det och tänka på glada minnen och rolig framtid med dem istället? Att gå runt och oroa sig kan väl inte vara nyttigt?

 

Kom att tänka på det här när jag läste en blogg jag läst under en längre tid. Två jätteduktiga tjejer som tävlade högt i hoppning. De hade inte skrivit på ett tag men idag när jag kollade var där ett nytt inlägg. Det visade sig att den ena syster hade gått bort i hjärnhinneinflammation. Hon var ca 20 år bara. Riktigt sorgligt. Började givetvis tänka på min familj och min egen syster. Kan inte ens föreställa mig vad tjejens familj går igenom och jag vill aldrig veta det heller. Hur klarar man en sån grej? Ofattbart.

 

Jag vet inte varför jag skriver det här inlägget egentligen. För att skriva av mig lite bara. Skriva av mig mina sjuka tankar =)

 

Så, mamma, pappa, Sofie och Andreas. Om ni tycker att jag ringer för mkt, frågar om ni kommit fram osv, i tid och otid så är det för att jag är paranoid helt enkelt. Deal with it =) Och så älskar jag er mer än ord kan beskriva, om det nu var någon tvekan om den saken.